Förbannade klödderöv

De senaste dagarna har jag märkt en oroväckande tendens hos mig själv. Jag ringde, i min desperation, till min goda vän Pernilla och förklarade fenomenet. Hon var inte mycket till hjälp vill jag lova, men påpekade diskret (eller kanske inte alls speciellt diskret egentligen, snarare la hon av ett asgarv och konstaterade fakta) att sist jag kände såhär gick det åt helvete riktigt ordentligt. Detta är ingenting jag vill göra om, men jag kan ju förklara hur det känns om inte annat. Det är våren, tror jag. Och så är det tristessen. Den driver mig till vansinne. Det händer ingenting! Så, helt plötsligt kan jag få för mig att göra fullständigt idiotiska saker. Riktigt jävla skitkorkade alltså, inte såhär semikorkat utan helt diaboliskt, helvansinniga saker. Jag skulle kunna:

• Måla om lägenheten med oljefärg.
• Kasta mig in i ett ytterst destruktivt förhållande med en knarkare, stolt viftandes på den för alla tjejer välkända "jag kan rädda honom!"-flaggan.
• Hoppa av skolan och försöka leva på mitt konstnärskap, ohjälpligt gå i personlig konkurs, ta livet i en sunkig lägenhet vid Värnhemstorget.
• Ha uselt ex/kompis/gammalt ragg/krograggs sex mot allt bättre vetande. Trotsigt ignorera kören av INTE VÄRT DET-skrikande änglar som cirkulerar runt huvudet.
• Färga katten grön.
• Vara otrogen. Om jag hade en partner alltså, det närmsta jag kommer är väll att onanera med vänsterhanden.
• Beställa en restresa till någon kul europeisk huvudstad och åka dit själv. Eventuellt bli tagen som gisslan, det verkar lite lagom spännande sådär. Stockholmssyndromet har jag hört ska vara en ganska kul upplevelse.
• Klippa av allt håret. Snagga mig kanske? Nej, nej, nej! Absolut inte! NEJ.

Summan är att om ingenting händer snart kommer jag bli galen. Som om inte två B-uppsatser, ett bröllop med tillhörande bestyr, massor av extrapass på ICA (för att överleva), en valborg, en vårsoaré och ett 20års jubileum vore nog så har min hjärna, helt utan mitt medgivande, bestämt sig för att jag behöver göra någonting korkat. Jävla oflyt.

Skånevännerna har gnällt och skällt om att jag inte ringer tillräckligt ofta och ger dem uppdateringar. Det är sant. Men eftersom jag inte har tid att ringa och småprata med varenda en av dem är det mycket lättare att skriva ett snabbt inlägg här om hur jag egentligen har det. Here it goes:

Skolan

Skolan är ett fullständigt gytter av tråkig 40tals poesi, oinspirerande metodlitteratur i pedagogik och någon enstaka intressant föreläsning i litteraturvetenskap. Inspirationen har, för att återigen citera någon annan, tagit tåget till Krakow på obestämd tid och jag känner mig synnerligen oengagerad i allt som innebär studier. Jag är 23 år gammal och vet inte vad jag vill bli. Oflyt.

Lägenheten

Ser ut som skit. Luktar skit och möglig mat. Städar aldrig sig själv. Jag är enormt ohälsosam och förtjänar nog att långsamt kvävas i mitt eget mög. Till och med tanterna i "Rent hus" skulle avskräckas. Jag funderar på att städa lagom till midsommar.

Kärlekslivet

Är på noll. Eller snarare minus. Jag har gett upp och insett att jag kommer få dö ensam och att ingen kommer märka det förrän mitt lik ruttnat och långsamt sipprar ner till grannen under genom golvet. Ganska äckligt, men matchar onekligen tillståndet i lägenheten i övrigt. Synd om grannen bara.

Sexlivet

Separerar de två då många, främst Bettan, menar på att sexliv och kärleksliv inte är samma sak, att det ena kan blomstra medan det andra är stendött och tvärtom. Så är inte fallet i mitt fall (haha!). Nej, nollpunkt här också. Kan lika gärna glömma allt man lärt sig om sexställningar, g-punkter och erogena zoner, så kanske man får plats med lite fakta om den moderna epoken och dess svenska genomslag på 1940talet istället.

Vännerna

Vännerna är helt underbara och fantastiska och jag älskar dem allihop. De är lagom knäppa, lagom korkade och förträffligt fina och jag förtjänar dem inte alls!

Ja, här sitter man då, på påskafton. Själv. I Härnösand. Men inte suger livet för det, nej! Jag sitter förvisso själv, långt från familjen som jag precis pratade med i telefon och saknar ihjäl mig efter, men jag gråter inte för det! Nej, idag är livet fantastiskt (eller nåja, nu ska vi inte ta i så vi spricker här, det är snarare en högre nivå av drägligt) och jag har en playlist full av Stråhed, Afzelius och Hylander igång. Jag har ett (stort!) glas rödvin att smutta på och jag ska, när jag druckit ur, bege mig till Lisa och hennes karl för att äta påskmiddag i lugn och ro.

Dagens tema är onekligen en stor hemlängtan, men jag är glad för det lilla, som att jag igår kunde sitta på balkongen och plugga, i bikini. Bikinin passar fortfarande, det var ju en välsignelse. Röven gör sig inte så bra som man hade kunnat hoppas, men för att citera någon annan så är det knappast bikinins fel.  Solen var varm och fräknarna gjorde sig plötsligt påminda igen. Skönt, tycker jag, de visar i alla fall att jag inte är konform och normal och tråkig som alla andra.

Nej, om man ska ta och avrunda här, med ord av Stråhed (som om man får mindre hemlängtan av det då…):

Dösjebro finns i väster, efter Marieholm

(och nog finns det kvar om några månader allt!)

Vin, vin, vin till mig. Påsk på er alla!

Vad jag än försöker skriva så låter det gnälligt, så jag låter bli. Jag har fina vänner. Stefan och Helén gav mig ett påskägg eftersom jag skulle sitta ensam på påskafton. Anna gav mig en chokladkanin för att jag matar hennes katt. Lisa erbjuder rosévin till badandet. Jens lånade ut sin dator, det misstaget kommer han nog inte göra om. Skolan är åt skogen och lägenheten är minst sagt bristfälligt städad. Jag beräknar att jag i dagsläget har två kvadratcentimeter golv som inte är direkt skadligt att äta från. Jag längtar hem så mycket att jag snart går i två delar, men någon hemfärd är det då inte tal om, risken är överhängande att jag blir kvar om jag åker. Nä, det är då inte mycket som är rätt, men det som är rätt är JÄVLIGT rätt. Vin har jag, dessutom! Kanske är dags för en rödvinsfylla i ensamheten?

JA, pojkar, jag saknar er. Och jag vet att, även om ni hellre skulle dö tusen plågsamma dödar än erkänna det, ni saknar mig också!