Förbannade klödderöv

Det är nått fel på mig. Jag är fel. De senaste veckorna har någonting hänt med mig, någonting som känns ytterst oroväckande. Jag är  f ö r ä n d r a d. Saker som jag under 22 års tid ansett vara självklara drag hos mig själv och som jag med tiden lärt mig att omfamna och älska oavsett vad alla andra har tyckt om dem har skakats om. För att vidareutveckla:

•·         Jag tycker plötsligt att mysighet är mysigt. Trevligt alltså. Kul. Mysigt. Det har plötsligt väckts en tanke hos mig om att det ändå har sin charm att ligga och mysa, vilket förut aldrig väckt annat än förundran och ifrågasättande hos mig.

•·         Jag vill åka skidor. Jag var ganska hyffsad på dessa två djävulsspröt i yngre dagar, innan jag fattade att det var en ren fälla, designad endast för att ortopedpraktikanterna ska få några patienter att öva på. Nu har jag tydligen, om man ska slänga sig med lite facktermer, råkat ut för någon slags regressionsprocess eftersom jag verkligen vill åka skidor igen. Hela tiden.

•·         Jag har plötsligt inga problem med att ha lampan tänd vid tillfällen då den annars alltid varit släckt. Inte heller står mitt något taskiga morgonhumör längre ivägen för diverse vuxenlekar i sänghalmen, vilket känns väldigt oroväckande.

•·         Jag känner inte alls för att festa ihjäl mig och gå ut och dansa, någonsin igen. Ever.

•·         Jag kan plötsligt överväga ett äktenskap.

•·         Jag har funderat på att skaffa en sådandär Televisionsmojäng som jag har hört ska vara underhållande.

•·         Min lägenhet är välstädad.

•·         Jag överväger att faktiskt börja tro på spöken, synska människor, drömtolkning, ödet, horoskop, healing, handpåläggning och politiker.

Och det absolut värsta av allt, det som skrämmer mig mer än allt det andra tillsammans, det är att jag faktiskt kan tänka mig, att kanske någongång långt in i framtiden nästan överväga att skaffa biologiska barn. Och det är den förändringen som i huvudsak har ställt min världsbild på ända. Barn, dessa vidriga små snoriga halvmänniskor som desperat kräver ens fulla uppmärksamhet under dygnets alla timmar. Som skriker och bajsar och gråter och smutsar ner och verkligen inte ger något som helst vettigt svar i ens en medelmåttigt intellektuell diskussion, vill JAG kanske eventuellt någonsin införskaffa en sådan själv? Tvi vale, jag säger ju det. Jag är  f ö r ä n d r a d. Det tåls att säga igen. F ö r ä n d r a d.

Nej, det är fan dags att sätta ner foten. Jag ska göra revolt mot Moder Natur, för om detta är vad alla de där vuxna kallar att växa upp så vill jag inte vara med längre. Man vet ju aldrig vart det slutar! Vad ska komma härnäst? Ska jag bli en av de där högerpolitiska romantikerna som tycker att Kungen och Drottningen är utmärkta representanter för Svea Rike? Ska jag plötsligt inneha en vettig och funktionabel dygnsrytm? Nej, ner med foten bara, så hårt att hon får blåmärken över revbenen den förbannade hyndan, för annars vet jag precis hur det blir. Revolterar jag inte nu så kommer jag vakna upp en dag och inse att jag är höggravid och har en snorig tvååring på armen. Jag kommer se min man, som inte överhuvudtaget påminner om den framtidspartner jag tänker mig just nu, sitta i soffan och titta på Eurosport. Jag kommer se en bokhylla som utöver böcker om amning, barnuppfostran, barnpsykologi och barnböcker endast innehåller motorsportstidningar och foton på den snoriga ungen som sitter på min arm. Jag kommer se att det ovanför soffan hänger ett uppförstorat bröllopsfoto där jag har en gräslig gräddbakelseklänning och min man har flottigt hår och är blank i pannan. Brevid fotot hänger de torkade röda rosorna som var min bröllopsbukett. Jag har gått ur donationsregistret och bara röstat blått i alla val, och som grädde på pulvermoset som står färdigt på spisen så ser jag dessutom fram emot fredagens avsnitt av Lets Dance.

Det går jag bara inte med på. Man säger ju att när Fan blir gammal blir han religiös. När Fraj blir gammal blir hon med barn.

Det är mycket bestickreferenser nu i dagarna, och jag följer mer än gärna strömmen. På engelska säger man ibland: "There's a fork in the road." när man talar om vägskäl. Det sägs att alla har en "fork in the road" ibland, men jag skulle bestämt vilja hävda att jag snarare går runt på en sked. En halvstor soppsked, en sån störig jävel som det inte riktigt går att äta soppa med egentligen. Där traskar jag på och tycker ibland att jag kommit till ett nytt och spännande område av vägen, bara för att inse att jag var på precis samma plats för bara några månader sedan. En sked är på det sättet helt värdelös, den leder aldrig någonstans. En gaffel kan vara olämplig, speciellt om man vill fortsätta på den vägen där man redan går, men den skapar i alla fall intryck av förnyelse. En sked är bara rakt av menlös och nästan cirkelformad.

"There is no spoon", sa man en gång i en film om framtiden och lite senare i en annan film där man bankar varulvar på händerna med en hammare. Lögnare, så förkastligt! säger jag. Det finns visst en sked, jag står på den! Precis nu, när jag står här på min menlösa soppsked så kan jag inte låta bli att undra... Vart är min gaffel?

"There's a time when you can share and you hold hands and be on the same path. But there's always a fork in the road... at some point. And sometimes you have to go on one part of the fork and they gotta go on the other part of the fork. Or just down the back part of the fork while you go forward. And they're like... Or they got a salad fork and you have one of the big dinner forks and you have longer to go but they're like done because that's it, they're stuck on a piece of food, that they... A desert fork or like one of those, you know small little shrimp forks or crab forks and you're trying to get out a crab. They're like that and you're over here jumping to the huge serving fork or something like that, or a ladle, you know."

• Han skräpar ner.
• Han plockar aldrig undan efter sig.
• Han äter hela tiden, och blir inte maten serverad precis när det passar så gnäller han.
• Han vill aldrig kela när jag vill utan vill tvunget kela precis när jag lyckats somna.
• Han vill alltid sova på min sida sängen.
• Han går aldrig och lägger sig samtidigt som mig utan kommer klumpigt krypandes i sängen och väcker mig med sin osmidighet flera timmar efter läggdags.
• Han serverar aldrig frukost på sängen. (En svart kopp kaffe och en rök, ska det vara så svårt?)
• Han snor åt sig hela täcket under natten.
• Han är hårig.
• Han sköter ingenting av hushållsarbetet.
• Han ligger i soffan hela dagen.
• Han märker när jag är nere och försöker klumpigt trösta.
• Han tycker inte om när andra män följer med mig hem.
• Han är rädd för dammsugaren.
• Han har inget bordsskick.
• Han vet inte hur man knäpper upp en BH.
• Han har dåligt morgonandedräkt.
• Han brukar gömma sig i garderoben.
• Han vill alltid ha datorn när jag sitter där.
• Han är inte lika snygg naken som man hade hoppats.
• Han småäter och blir bara fetare.

Vad ska jag med sambo till, jag har ju katt!

Visste ni att vissa fågelarter har ett mycket konstigt beteende gentemot varandra? Jo, det är så att vissa mindre fågelarter (i storleksordning någonstans mellan kungsörn och blåmes) behandlar varandra på ett sätt som inte anses normalt för fåglar. De flyger omkring där i luften och loopar och äter insekter och annat fågellikt, men sen börjar de attackera varandra. Det är främst vissa av dessa fåglarna som attackerar varandra, de ser svagheter hos sina fränder och drar sig inte en sekund för att utnyttja dem. Vissa individer hos fåglarna kräver konstant uppmärksamhet från de andra fåglarna. Är de inte alltid i centrum så börjar de konsekvent såra andra fåglars känslor, bara för att ha någonting att göra. Sen ibland så hör pojkfåglar med minimala snoppar av sig till flickfåglar som de en gång lurat med sig hem 6 månader efter att flickfågeln lagt ner all verksamhet. Det är bra spännande det där med djur och natur!