Förbannade klödderöv

Det är nått fel på mig. Jag är fel. De senaste veckorna har någonting hänt med mig, någonting som känns ytterst oroväckande. Jag är  f ö r ä n d r a d. Saker som jag under 22 års tid ansett vara självklara drag hos mig själv och som jag med tiden lärt mig att omfamna och älska oavsett vad alla andra har tyckt om dem har skakats om. För att vidareutveckla:

•·         Jag tycker plötsligt att mysighet är mysigt. Trevligt alltså. Kul. Mysigt. Det har plötsligt väckts en tanke hos mig om att det ändå har sin charm att ligga och mysa, vilket förut aldrig väckt annat än förundran och ifrågasättande hos mig.

•·         Jag vill åka skidor. Jag var ganska hyffsad på dessa två djävulsspröt i yngre dagar, innan jag fattade att det var en ren fälla, designad endast för att ortopedpraktikanterna ska få några patienter att öva på. Nu har jag tydligen, om man ska slänga sig med lite facktermer, råkat ut för någon slags regressionsprocess eftersom jag verkligen vill åka skidor igen. Hela tiden.

•·         Jag har plötsligt inga problem med att ha lampan tänd vid tillfällen då den annars alltid varit släckt. Inte heller står mitt något taskiga morgonhumör längre ivägen för diverse vuxenlekar i sänghalmen, vilket känns väldigt oroväckande.

•·         Jag känner inte alls för att festa ihjäl mig och gå ut och dansa, någonsin igen. Ever.

•·         Jag kan plötsligt överväga ett äktenskap.

•·         Jag har funderat på att skaffa en sådandär Televisionsmojäng som jag har hört ska vara underhållande.

•·         Min lägenhet är välstädad.

•·         Jag överväger att faktiskt börja tro på spöken, synska människor, drömtolkning, ödet, horoskop, healing, handpåläggning och politiker.

Och det absolut värsta av allt, det som skrämmer mig mer än allt det andra tillsammans, det är att jag faktiskt kan tänka mig, att kanske någongång långt in i framtiden nästan överväga att skaffa biologiska barn. Och det är den förändringen som i huvudsak har ställt min världsbild på ända. Barn, dessa vidriga små snoriga halvmänniskor som desperat kräver ens fulla uppmärksamhet under dygnets alla timmar. Som skriker och bajsar och gråter och smutsar ner och verkligen inte ger något som helst vettigt svar i ens en medelmåttigt intellektuell diskussion, vill JAG kanske eventuellt någonsin införskaffa en sådan själv? Tvi vale, jag säger ju det. Jag är  f ö r ä n d r a d. Det tåls att säga igen. F ö r ä n d r a d.

Nej, det är fan dags att sätta ner foten. Jag ska göra revolt mot Moder Natur, för om detta är vad alla de där vuxna kallar att växa upp så vill jag inte vara med längre. Man vet ju aldrig vart det slutar! Vad ska komma härnäst? Ska jag bli en av de där högerpolitiska romantikerna som tycker att Kungen och Drottningen är utmärkta representanter för Svea Rike? Ska jag plötsligt inneha en vettig och funktionabel dygnsrytm? Nej, ner med foten bara, så hårt att hon får blåmärken över revbenen den förbannade hyndan, för annars vet jag precis hur det blir. Revolterar jag inte nu så kommer jag vakna upp en dag och inse att jag är höggravid och har en snorig tvååring på armen. Jag kommer se min man, som inte överhuvudtaget påminner om den framtidspartner jag tänker mig just nu, sitta i soffan och titta på Eurosport. Jag kommer se en bokhylla som utöver böcker om amning, barnuppfostran, barnpsykologi och barnböcker endast innehåller motorsportstidningar och foton på den snoriga ungen som sitter på min arm. Jag kommer se att det ovanför soffan hänger ett uppförstorat bröllopsfoto där jag har en gräslig gräddbakelseklänning och min man har flottigt hår och är blank i pannan. Brevid fotot hänger de torkade röda rosorna som var min bröllopsbukett. Jag har gått ur donationsregistret och bara röstat blått i alla val, och som grädde på pulvermoset som står färdigt på spisen så ser jag dessutom fram emot fredagens avsnitt av Lets Dance.

Det går jag bara inte med på. Man säger ju att när Fan blir gammal blir han religiös. När Fraj blir gammal blir hon med barn.