Tar inga uppskov
Jag tänkte en stund på döden idag. En ganska lång stund faktiskt. Jag har antingen supersvårt eller jättelätt att förhålla mig till döden. Efter många år som hardcore ateist (på gränsen till fanatisk faktiskt. Kan man det, vara så icke troende att man fanatiskt icke-tror?) så är jag på det klara med att när man är död så är man död och då är det slut. Springer inte längre. Nu syns han inte mer.
Det är en annan nivå av sorglighet i det. Finns liksom ingen tröstande livet-efter-detta-tanke att stödja sig på när någon dör.
Fast sen började jag tänka på mormor istället. Som inte alls är död, men som ändå inte är kvar. Alzheimers är som någon slags limbo, fast i det vanliga livet. Hon finns ju där, mormor, rent fysiskt. Jag kan se henne, och krama henne. Och prata med henne. Men mormor, min mormor, hon är inte kvar. Mormor som vet vem jag är, mormor som ägnade timmar åt att plocka svamp med mig och mina syskon. Som ställde upp som frukostvärdinna varenda vardag under hela min mellanstadietid där vi kokade tevatten i micron (2 minuter, 45 sekunder och sen trycka på stora knappen), åt limpmackor och sen spelade kort de minuterna som var kvar innan jag skulle gå (på 20 minuter hinner man en omgång femhundra, på 15 minuter hinner man spela chicago och på 5 minuter hinner man med finns i sjön). Fast jag fick inte berätta för någon att vi spelade kort, lite syndigt var det ju, så tidigt på morgonen och allt. Den mormor, vars millimeterrättvisa var så påtaglig att hon trampade ner gräset runt Karl Johan svamparna så att även min lillebror skulle ha hittat iallafall en svamp innan vi gick hem, hon är inte kvar. Fast hon är kvar.
Och då slår det mig, vilket det har gjort innan: vem fan ringer man när man inte längre kan ringa till mamma?
Jag måste ringa mamma och fråga.
Det är en annan nivå av sorglighet i det. Finns liksom ingen tröstande livet-efter-detta-tanke att stödja sig på när någon dör.
Fast sen började jag tänka på mormor istället. Som inte alls är död, men som ändå inte är kvar. Alzheimers är som någon slags limbo, fast i det vanliga livet. Hon finns ju där, mormor, rent fysiskt. Jag kan se henne, och krama henne. Och prata med henne. Men mormor, min mormor, hon är inte kvar. Mormor som vet vem jag är, mormor som ägnade timmar åt att plocka svamp med mig och mina syskon. Som ställde upp som frukostvärdinna varenda vardag under hela min mellanstadietid där vi kokade tevatten i micron (2 minuter, 45 sekunder och sen trycka på stora knappen), åt limpmackor och sen spelade kort de minuterna som var kvar innan jag skulle gå (på 20 minuter hinner man en omgång femhundra, på 15 minuter hinner man spela chicago och på 5 minuter hinner man med finns i sjön). Fast jag fick inte berätta för någon att vi spelade kort, lite syndigt var det ju, så tidigt på morgonen och allt. Den mormor, vars millimeterrättvisa var så påtaglig att hon trampade ner gräset runt Karl Johan svamparna så att även min lillebror skulle ha hittat iallafall en svamp innan vi gick hem, hon är inte kvar. Fast hon är kvar.
Och då slår det mig, vilket det har gjort innan: vem fan ringer man när man inte längre kan ringa till mamma?
Jag måste ringa mamma och fråga.
Kommentarer
Trackback
