Förbannade klödderöv

Spelar pocket-Geni i bilen på väg hem från Ullared. Läser en fråga högt och tänker för mig själv att Sanna borde kunna det svaret men tystnaden är total.
Jag: ” – Men SANNA!”
Sanna (skitförbannad): ” – JAG har inte fisit!”

Det står drösvis med friare utanför min dörr. Problemet är bara att det inte är mig dom söker. Det är Bettan. El Bettano. Galningen. Jag unnar henne det, för gudarna ska veta att hon har gått igenom sin beskärda del av mindre lyckade relationer. Ändå kan jag inte låta bli att undra: Vad Gör Jag För Fel?

Det finns mängder av fel på mig. Tonvis, faktiskt. Som en god vän brukar säga; jag är en jävla taggtråhärva. På riktigt, ett rent helvete att försöka leva med. Neurotisk och skogstokig på väldigt många sätt. Jag har bra sidor, jag är t.ex. en fena på att laga mat, jag är rätt så snygg naken (åtminstone i rätt ljus, s.a.s.) och jag är inte ett dugg svartsjuk. Men i övrigt: taggtråhärva. Så i vanliga fall skulle jag inte ifrågasätta bristen på friare, om det nu inte vore för att Bettan är en minst lika stor taggtråhärva som jag.

Brist på Facebook, hävdar Elizabeth. Brist på ren jävla galenskap, hävdar jag.

Man ska lyckas hitta någon. Någon som man, först och främst,  tilltalas av rent ytligt. För, låtom oss ansikta det, så pass ytlig är man. Efter det ska man hinnas med ett samtal, för att åtminstone konstatera att personen inte är helt bakom flötet. Därefter ska man lyckas ses vid ett par tillfällen, helst i olika situationer och tillräckligt många gånger för att man ska börja fundera på om det skulle eventuellt möjligen kunna vara så pass intressant att det är värt benrakande. Inte nog med det, till råga på allt så ska personen i fråga ha kommit fram till samma positiva saker om en själv innan nästa steg ens blir aktuellt. Nästa steg ja, det är ju då en gigantisk labyrint av sexuella do’s and dont’s, komplett med falluckor och lustiga huset-speglar. Därefter, eller strax därinnan beroende på vilken sorts tjej man låtsas vara den här gången, ska det gås husesyn, bokhyllor ska granskas och eventuella punktbelysningspoäng ska utdelas. Det ska träffas svärföräldrar och artighetas. Det ska presenteras för vänner och diskuteras intressen. Det ska småpratas i timmar och drickas vin till sent på natten. Om man klarar av allt detta, och det är det få som gör, kan man kalla sig för ett par. Då ska man börja göra par-saker. Som äta middagar med andra par. Åka på par-semestrar. Vidhålla romantiken med små utflykter och middagar med tända ljus mitt i veckan. Börja intressera sig för varandras intressen. Umgås med varandras vänner och varandras familjer, alltid med ett leende. Börja fundera på att flytta ihop. Flytta ihop. Gå upp i vikt. Bjuda över andra sammanboende par på middag för att visa hur fantastiskt och fint man har det tillsammans i det gemensamma hushållet. Börja bråka om vems tur det är att diska, eller dammsuga. Börja reta sig på alla småsaker som man förut kallat för charmiga karaktärsdrag. Drastiskt minska på sexandet tills normalnivån ligger på max en gång i månaden. Diskutera den gemensamma framtiden, bara för att komma fram till att den inte alls verkar vara speciellt gemensam. Försöka igen, med nya utflykter, weekendresor till engelska landsbygden och rota fram några stumpar till de skitfula silverljusstakarna man fick i förlovningsgåva av svärföräldrarna. Falla tillbaka i samma dåliga mönster. Bråka ännu mer, sexa ännu mindre. Till slut inse att det inte fungerar, och avsluta det hela. Säga upp den gemensamma lägenheten. Leta upp ny bostad. Bodela. Bråka om vem som egentligen ska ha den nya fina soffan och vem som måste ta sig an de fula silverljusstakarna.  Packa ner alla sina saker. Bära alla sakerna till det väntande fordonet. Bära in alla sakerna i den nya, alltid mycket mindre och fulare lägenheten. Packa upp. Dricka vin i sin ensamhet och försöka att inte somna gråtande varje kväll. Ha uselt rebound-sex med valfrit krog-troll.

Och när man hämtat sig från allt detta, när man äntligen kommit på fötter och börjar få lite struktur och ordning igen. Då. Då är det bara att börja om från början igen.

Så förlåt mig. Förlåt mig för att mitt engagemang för männen inte är direkt överväldigande. Förlåt mig för att jag håller mig till dåliga one night stands och enstaka ligg vänner emellan, så att säga.

Jag har varit tjurig och lite tvärsöver hela dagen. För att muntra upp mig själv, och för att påminna mig om att livet kunde ha varit värre, så ägnade jag en stund åt att kolla på en bild på mig själv. Det är den bild som jag pratat om tidigare. Den från första året i stugan. Den som är den i särklass fulaste bilden som någonsin har tagits på mig, och då har det ändå tagits en jävla massa fula bilder på mig.

Jag kommer nu att lägga upp den här. Se till att ni vet vad ni ger er in på innan ni klickar upp den i full storlek. Jag tar inget som helst ansvar för konsekvenserna.

Alla redo?


Säkert? Detta är liksom point of no return.


Varsågoda:



HAHAHAHAHA, ja fy fan vad ful man är!

Det var en gång en liten flicka, som ganska nyss hade börjat på ett nytt dagis. Hon tyckte ganska bra om det nya dagiset, lekte snällt med de andra barnen och var omtyckt av nästan alla. Men så en dag, så var flickan (vi kan kalla henne för Snäckan, for funzies) tvungen att spendera hela dagen på fjärilens avdelning, istället för nyckelpigan, där hon brukade vara. Flickan gick med på arrangemanget utan knot och försökte leka med barnen på fjärilen istället. Det gick inte bra alls. När Snäckan kom hem den kvällen var hon lite ledsen och mådde inte så bra. ”Dumma fjärilen”, tänkte flickan för sig själv. ”Där ska jag minsann försöka slippa att vara fler gånger”. En tid senare berättade Snäckan för sin mamma att hon tyckte att vissa av barnen på fjärilen var elaka. Framförallt en flicka, som hade varit taskig mig Snäckan hela dagen, bara för att Snäckan var ny och inte visste var alla de olika leksakerna fanns... Snäckans mamma tyckte att det var lite orättvist, så hon tog upp det med den andra flickans (vi kan kalla henne Subban, for funzies) pappa nästa gång de träffades i hallen på dagiset. Då blev det minsann liv i luckan. Det visade sig att några andra barn också hade tyckt att Subban var elak mot dem när de var nya på avdelningen. Subbans pappa blev jättearg på Subban, och frågade varför hon var så elak mot de nya barnen. Då tittade Subban tjurigt under lugg på sin pappa, och sa:

”Snäckan och jag blev inte vänner. Hon gick omkring på fjärlien, och hennes stringtrosor syntes!”

Men detta visste ju inte Snäckan någonting om, för hon var ju inte med på mötet, förlåt, samtalet, mellan Subban och hennes pappa. Snäckan fick reda på detta Subbans pappa hade suttit på ett föräldramöte med Snäckans mamma och alla de andra mammorna och papporna. Då hade tydligen Snäckans val av trosor diskuterats. När Snäckans mamma sen frågade Snäckan om det var sant, så tänkte Snäckan för sig själv:

”Konstigt... Jag äger inte ens ett par stringtrosor...”

Den här sagan är ett fiktivt verk.  Eventuella likheter mellan de beskrivna händelserna och verkligheten är endast tillfälligheter. En annan tillfällighet är att jag skulle vilja tillägga:
När någon lite skämtsamt kallat svenska anstalter för vuxen-dagis har det aldrig fallit mig in att det kan vara personalen som åsyftas. Detta säger jag helt utan relevans till den övriga texten, så att säga.

I skrivande stund är jag mycket... oren. Imorgon ska jag sanera sovrummet, eventuellt tvätta tvåhundra maskiner kläder och mest troligt ägna en god stund åt att sitta i badkaret och våldtäktsskrubba mig själv till jag är ren igen.

Alkohol är aldrig lika roligt dagen efter. Aldrig!