Förfärligt!
Idag hade jag sovmorgon och började inte förrän klockan 9. Mycket skönt, tänker ni. ICKE! Säger jag, för klockan 06.00 befann jag mig på Nydala 24/7 gymmet och tränade. Helt förfärligt, gräsligt och fruktansvärt var det, jag njöt inte ett dugg, varken före, under eller efter. När jag var klar hävdade Bettan med bestämdhet att jag måste berätta om mitt morgontränande för folk på jobbet, och säga hur fantastiskt det var, trots att det är det i särklass värsta jag har gjort på väldigt länge. Hon säger att det är en oskriven lag att man skryter om sådana saker.
Lögner är inte min grej. Istället tänker jag nu avslöja sannningen:
Morgontränande är motionerandets motsvarighet till barnafödande. Kvinnor som har genomgått en förlossning hävdar med glittrande ögon att det är en "fantastisk upplevelse", att det är "det vackraste som finns" samt att det "det är ett sådant lyckorus att man inte kan beskriva det!". Precis sådana saker säger folk om morgontränandet. "Man mår så bra efteråt!", "åh, det är en sån härlig känsla!", "jag älskar att träna på mogonen". Det är lögn och bluff och tramserier alltihop. Det är INTE fantastiskt att träna på morgonen, det är förfärligt. Och jag har visserligen inte fött fram några barn, men jag har extremt svårt att tänka mig att det skulle vara en fantastisk upplevelse att frivilligt trycka fram någonting som är alldeles för stort ur ett hål som är alldeles för litet inför en hel drös med människor som man verkligen inte känner. Inte heller tycker jag att den (inte alls överväldigande) känslan av välbefinnande som infinner sig efter tränandet är ett dugg proportionerlig till den mängd pest och pina det innebär att faktiskt träna. Så där har ni sanningen.
Efter det spenderade jag en oförskämt stor portion av min arbetstid till att diskutera ölsorter med en extremt kunnig kollega. Jag måste säga att jag är rätt så nöjd med min arbetssituation.
Snuvad
Jag är upprörd på Bones. Här har man varit ett hängivet fan under hela sex säsonger och så blir man snuvad! SVUVAD! Snuvad på allt vad konfekt heter! Jag är extremt upprörd! UPPRÖRD!
(Nej, det händer inget roligt i mitt liv. Inget som inte är sekretesskyddat vill säga.)
...and you want some!
We are not who you think we are, we are golden, we are golden!
Säsongsfinal. Det är sorg i mitt hjärta. Det borde vara olagligt att inte vara besatt av Hellcats. Kolla bara hur fräsigt hon i mitten har spänt sitt bälte, på sniskan! Från och med nu litar jag inte längre på människor som inte tittar på det. Precis som jag inte litar på människor som inte "tycker om kaffe". Som om det är någonting man kan välja liksom.
Vallgren håller med.
Missförstå mej rätt, jag har mina dåliga dagar då jag som alla andra tänker att det skulle vara trevligt att ha någon som gick där och bara väntade på att få ha sex med en (för alla de där drömmarna jag hade om att bli bjuden på middag eller att någon faktiskt hjälpte till med städningen, de drömmarna har jag kastat bort för länge sedan). Men det är inte det jag menar, det där är kopplat till kemi, biologi och sociala omständigheter under uppväxten.
Nej, jag menar att det är något fel på folk som befinner sig i ett partnerskap, för tydligen finns det en gräns för när man som individ får lov att skaffa nya vänner. Reglerna är: har man en partner får man inte det. Iallafall inte nya vänner av det andra könet.
Hos mig finner man inget bifall alls för denna dumma regel. Som naturligtvis inte är en uttalad regel eftersom man måste värna om den personliga integriteten, och att lägga sig människors val av vänner strider mot någon form av EU-lag. Men den finns där, precis som den outtalade regeln om att alltid svara NEJ på frågan om man ser tjock ut i de där jeansen som är tre nummer för små.
Förlåt, jag tappar bort mig. Det jag vill ha sagt är att finns ett tydligt problem i det här, iallafall för människor som mej. Och med människor som mej menar jag varelser av kvinnligt kön som av (för mig) helt uppenbara anledningar föredrar vänner av manligt kön.
Detta är, naturligtvis, kvinnors fel. Som kvinna i ett förhållande får man automatiskt rätten att diskvalificera eventuella nya vänner, eftersom man helt plötsligt ska ta beslut om vilka som ska kvala in i umgängeskretsen "som par" (vilket betyder som kvinna). Och eftersom kvinnor väldigt (väldigt!) ofta är svartsjuka betyder det att mannen i förhållandet inte tillåts inleda en ny vänskap med, just det, en annan kvinna.
Om man lägger ihop allt detta och hoppar över några steg som jag tänkt skriva om men inte orkar eftersom jag precis insåg att min buss till jobbet avgår klockan 06.00 imorgonbitti, så kommer man fram till att jag, inte bara när det kommer till kärleksrelationer utan även vid tappra försök att knyta nya vänskapsband, har en enda kategori män kvar att välja bland. De socialt utstötta, nydumpade och i största allmänhet sorgliga.
...och det här är Ekot
I väntan på denna vackra dag kommer jag flytta, lämna gettot Seved bakom mig och istället bo med Bettan i extremsnobbiga slottsstaden. Ca en millimeter från ribbersborg. Det säger ju inte dom norrländska läsarna så mycket, men ribban är stranden, havet och allt det som är vackert med Malmö. Mindre gängkriminalitet, mer kokainmissbruk. Man väljer ju som bekant sina gifter. Slottstaden, det känns ypperligt! Där ska jag bo en stund, tills dess att jag får mitt ordentliga kontrakt så att jag kan få ett lånelöfte. Jävligt Vuxen, det är vad jag är.
Mer nutida nyheter är att klockan är mitt i natten och jag inte är ens lite trött, vilket kommer ställa till bekymmer på måndag då jag ska ut bland busarna på riktigt för första gången. Jag är inte speciellt nervös, men jag misstänker att det kommer gå över innan det är dags. Samtidigt är jag extremt taggad på att få börja jobba på ett ställe där man bör bära skjorta och slips varje dag, det verkar väldigt festligt.
Mer än så har jag tyvärr inte att bjuda på för tillfället, men för en mer tvättäkta Ekot-känsla kan ni ju alltid surfa in här och läsa om texten en gång i timmen under resten av dygnet.
Sent ska snoozaren vakna!
Vad är detta? Vilka påhopp man råkar ut för i sina egna kommentarer! Skam och skandal!
Dagens äventyr bestod iallafall av att ta sig till arbetet. Eller utbildningen, eller ja, vad det nu är jag sysslar med. Jag vaknade 20 minuter för sent eftersom jag snoozade förlänge. Det måste vara någon form av rekord, för detta är faktiskt första gången på tre veckor som jag missat att gå upp i tid, hurra för mej!
Hur som haver, för sent vaknade jag iallafall. Detta innebar att jag var tvungen att med en väldans fart göra mej klar (vilket i sin tur resulterade i tämligen dåliga klädval, jag som annars är så tjusig!). Knappt hann kaffet rinna ner innan jag hällde över det i min termoskopp och skuttade iväg mot stadsbussen (1. jag skuttar inte, och framförallt inte på morgonen. 2. jag tar stadsbuss på morgonen istället för att gå, och ja, det står jag för). Kommer halvvägs framme vid stationen på att jag glömt telefonen hemma. Vänder om, springer (nej, går) hemmåt och hittar telefonen där jag lämnade den, d.v.s. inne på toaletten. Iväg igen, och missar på grund av detta missöde min sedvanliga buss. Får vänta hela 3 minuter på nästa, lider inte så värst mycket av detta eftersom jag har mitt kaffe. Bussen kommer. "Good for you!" tänker jag i min extremt fördomsfulla skalle när jag ser att busschauffören är en kvinna med slöja. Detta tänker jag tills dess att bussen jag sitter på kör på en cyklist. På riktigt. (Cyklisten är okej. Eller det vet jag ju inte med säkerhet, men hon verkade okej just då, och ambulansen var mycket snabbt på plats. Ingen medvetslöshet och inget blod, plus att bussen körde max 7 km/h eftersom detta skedde vid ett övergångsställe. Så cyklisten mår fint. Kan vi återgå till MIG nu? Tack).
Efter att ha hämtat mig från detta hoppar jag på en annan buss eftersom gamla bussen av uppenbara orsaker inte precis tänkte köra vidare som om ingenting hänt. Nya bussen är inte samma linje, och därför kör den inte samma väg vilket resulterar i att jag blir ännu senare och inte hinner köpa snus på vägen till jobbet. Saksamma, tänker jag, det kan jag göra på vår inbokade sushi-ätar-långlunch som vi har idag.
Men, på grund av långsovandet på morgonen har jag glömt att kontrollera att jag har med mig plånboken. Det har jag INTE. Ingen plånbok = inga pengar = ingen lunch + ingen snus. Buhuuuuu, tänker jag argt, tills en kollega säger att hon kan lägga ut för mej så länge.
Allt är väl som slutar väl! Det var någon en gång som påstod att sånna där små omständigheter som förändrar ens dag brukar kallas för fjärilsvingslag. Själv kallar jag det snoozfunktion.
På tal om nått helt annat har mycket-dyra-halsbandet kommit idag. Såhär ser det ut:
Nej, det gör det inte alls, ser jag nu. Inte heller har jag giraffhals eller sköldpaddshals, men kan undra vad som gick snett med den här bilden. Men fint är det iallafall!
På tal om bilder har jag hittat den i särklass fulaste bilden på mej själv i en mapp som hette Norsjö 2008. Den är så ful att jag nästan kissar på mej av skratt varje gång jag ser den. En riktigt tråkig dag ska jag ladda upp den här.
Dagens Äventyr
Detta kan tyckas nog så enkelt.
Det är det inte.
Bikini är jättesvårt att köpa! Detta beror på att alla, och då menar jag ALLA, har perfekta figurer, utom jag och gamla tanter på 80 år. Denna slutsats har jag dragit då de enda bikiniöverdelarna med bygel som existerar i vårt samhälle ser ut att vara till just 80-åriga tanter. Det är ju kul för tanterna iofs, men det är mindre kul för mej. Däremot finns det väldigt gott om snygga trekantsbikinisar i alla möjliga utformningar och färger. Det finns även gott om sånnadär som ligger som ett band över tuttarna, med bara ett smalt snöre att dekorativt knyta runt nacken. Skämtar ni eller?! Trots att brösten inte alls är vad de en gång varit så är detta en total omöjlighet!
Varianterna med bredare band nertill kan gå, tänkte jag, och plockade på mej några snygga inne på Stadium. Det gick inte alls! Det finns olika vägar att gå här, t.ex. inga-bröst-alls-effekten (mest frekvent förekommande vid band-varianten) där brösten helt enkelt smetas fast a la tränings-BH. Inte ett dugg smickrande då undertecknad plötsligt ser ut som en karl med tjejrumpa. Den andra versionen är ligg-bara-blick-stilla-effekten (oftast förekommande vid trekantsbikini). Den går ut på att man måste välja mellan att spänna bandet över nacken stenhårt och få fula märken, eller inte röra sig över huvudtaget för att minimera risken för en nipslip. Ingetdera är att rekommendera.
Efter mycket möda och besvärliga ombyten så lyckas jag till slut hitta en någerlunda snygg bikini med bygel och vanliga axelband, gömd längst ner på bikiniväggen bakom någon yttepytte-trekantshistoria. Jag jublar inombords och rafsar åt mej ett gäng olika storlekar, bara för att i provrummet upptäcka att inte ens Stadium, av alla vettiga affärer, har fattat att man inte ska ändra KUPSTORLEKEN bara för att man ändrar OMKRETSEN! Vad fan är problemet? Har jag en C-kupa (vilket jag inte har, men större kupa än så får man tydligen inte lov att ha om man har liten omkrets) så har jag en C-kupa! Mina bröst blir inte magiskt mindre bara för att jag måste ha storlek 36 i omkrets istället för 38! Rena idiotin! Och dessutom, jag är faktiskt inte fullständigt oproportionerligt byggd. Det är inte rimligt att jag har storlek 36 i omkrets under bysten, men storlek 40 i underdelen. En storlek mellan är jag van vid med de Gustavssonska generna i åtanke, men TVÅ? Vad är det för fel på folk?!
Så nu har jag lagt undan en någerlunda snygg bikini med bygel och vanliga axelband som sitter sådääär. Den är lite liten i kupan, men den sitter iallafall bra runt. Och där är iallafall en bygel.
Synd bara att jag beställde ett sketadyrt halsband igår och därför måste snatta av mina sparade pengar för att ha råd med den jäveln. 350 spänn för en okej bikini, det är inte ett dugg okej.
Äventyrens dag
Itt Itt Två!
Jag skojar inte. Han som höll i det sa det idag. Precis sådär. Flera gånger. Jag skrattade inuti huvudet, för det är faktiskt inte ett dugg lustigt med hjärtstopp. Sen skrattade jag en hel massa högt också, för skämten var av pappa-sort och jag kan inte låta bli att tycka det är rätt skojigt.
Tretti Två Mitt På!
Sa han också, med samma Kajan-röst. Precis lika roligt faktiskt.
Sen börjar jag ifrågasätta mitt yrkesval, för hur är det tänk att jag ska kunna släcka en brand i kläderna på en klient som med största sannolikhet är dubbelt så stor som mej? Liksom, brotta ner personen? Hahaha, jag undrar jag! Man får hoppas att det inte inträffar. Iallafall inte den första tiden.
Men släckt en brand har jag! Iförd overall, gummistövlar och en mycket snygg hjälm. Eller brand och brand, men brann gjorde det iallafall. Enter Fraj, sen brann det inte mer!
Lustigt detta, med alla äventyren. Jag tror att jag ska införa det, Dagens Äventyr. Jag saknar tiden då min blogg var fyndig och vass, istället för larvig och tramsig, men ingen annan skriver ju nått vettigt så jag måste roa mig på annat sätt nu för tiden. Dessutom är jag bara vass när jag är arg eller mår dåligt, så någonstans är det ju ett gott tecken att jag plötsligt förvandlats till ännu en av alla randombloggare som tror att deras liv är nått att läsa om. Jag har full förståelse för om mitt läsarantal droppar från de vanliga 7 till kanske 2. Det är okej med mej.
Såhär jävla glad är jag när jag kommer hem från "jobbet". Med potatisnäsa och allt!
Brandman som brandman
Jag önskar mej:
Men kommer mest troligt få:
I vilket fall som helst är det ju en win i mina ögon. Itt Itt Två, Itt Itt Två!
Och egentligen, blir det inte hemskt obekvämt att försöka sova med någon som är sådär knölig? På riktigt alltså, jag undrar verkligen!
Värdighet
Men, vad ska jag med värdighet, när jag kan ha det bra?
Tack Emil Jensen, du är en fin människa!
