Förbannade klödderöv

Eftersom jag tydligen inte alls är en vuxen människa kan jag inte ta mig upp i tid på morgonen. Eftersom jag trots allt gärna vill tro att jag är en vuxen människa bad jag Bettan om hjälp och har därmed aktivt bjudit in en fullständigt galen och något sadistisk människa till att väcka mig varje morgon när hon åker till jobbet, och att dessutom beordrat henne att inte ge sig förrän hon hör hur det sista vattnet rinner genom kaffekokaren. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde vara så jävla korkad, men jag har stränga förhållningsorder om att inte gå och lägga mig förrän tidigast 22.00 och senast 23.30 ikväll. Bettan själv är glad som en nyparad stare eftersom hon inte bara för utlopp för sin sadism utan dessutom blir väldigt road hela vägen till jobbet. Själv skulle jag kunna döda någon, allra helst Bettan.

Det blir inte bättre av att Jens, efter två och ett halvt år (TVÅ OCH ETT HALV, MÄNNISKOR!) har lyckats leta reda på den mystiska, mytiska och ständigt eftersökta skeppet-låten (SKEPPET-LÅTEN, MÄNNISKOR! Varför är det INGEN förutom Jens som förstår vikten av det här?!). Visserligen kände jag ett visst mått av tillfredsställelse och vad jag misstänker borde räknas som fulländande när jag insåg att det verkligen var rätt låt, men detta har nu ersatts av 1. tomhet, dels för att jag inte längre har någonting att ägna regniga eftermiddagar åt att leta efter på spotify och dels för att jag inte längre har någon anledning att vara vän med Jens. 2. Mycket stark förbittring (förbittring, dagens ord, måste säga till PK!) över att jag, trots att jag mycket väl känner till låten och dessutom gillade den i mina yngre dagar ändå inte kom på det innan honom. Det retar långsamt död på mig.

Till råga på allt detta visar sig Osympatiska Mannen vara precis lika mycket av en mögtolle som alla andra män jag någonsin visat intresse för, så nu sitter jag här och tjurar över att jag inte hann dissa honom innan han dissade mig. Någonstans är även detta Bettans fel. Bettan, som dessutom erkännt att hon inte vill att jag ska ha ett förhållande med någon eftersom jag är hennes Åh-titta-hon-är-lyckligt-singel-så-borde-man-ha-det-Vän. Jag är inte alls lyckligt singel, jag är tokless på att vara singel. Eller nä, det är jag inte, men jag är tokless på att vara den typen av singel som tycker att höjden av att unna sig någonting är att (på grund av rådande ekonimiska förutsättningar) måla tånaglarna i någon kul nyans. Förbittring förbittring, jag tror att jag ska börja läsa harlequin-romaner bara för att jävlas med mig själv. Men först ska jag spendera hela dagen pluggandes på ett random café och otvunget le mot varenda söt kille jag hittar. Fast det är klart, jag har ingen aning om hur man otvunget ler mot folk. Men le, det ska jag. Iallafall en gång.