Förbannade klödderöv

75 dagar kvar, räknades det ut igår under mer eller mindre mild berusning. 75 dagar. Det är ju löjligt lite, tänker jag när jag vaknar dagen efter. Vad hinner man göra på 75 dagar? Långt ifrån allt det jag måste hinna göra iallafall. Massa tråkiga saker som måste ordnas med, saker man inte alls är sugen på att ordna. Som att packa, det är jävligt tråkigt. Och flyttstäda, och bestämma sig för vad man ska göra med den inavlade katten som långsamt smugit sig in i ens hjärta med all sin besvärliga päls. Och så en massa sista-grejer, som sista kvällen i Stenmarks lägenhet, sista kvällen på Bittens (den känns!), sista fikan på Wirströms, sista beställningen från minikrogen, sista natten i lägenheten, sista festen, sista sista sista. Och så går man där som en äggsjuk höna och känner ångesten växa i magen, tills man får ett sms från Besta Vennen och inser att ingen, inte ens norrlänningar, kan formulera sig som henne. "Sikken faslig otur", stod det, och denna fasliga otur fick mig att inse att jag nog mest längtar till september ändå. Bitterljuvt måhända, men mest ljuvt. Härnösand står nog pall ett tag till, och när jag lagt alla foton, filer och videoklipp från Härnösandskapitlet på ett litet litet USB-minne och markerat det "Härnta" och lagt det lilla lilla USB-minnet i en låda bland annan memorabilia från diverse livskapitel så kommer det nog kännas rätt okej ändå. Om inte så kan jag ju dränka mina sorger i Köpenhamn, bara 20 minuter bort!