Förbannade klödderöv

Tänk om man kunde ha samma sinne som vuxen som man hade när man var barn. Jag menar, när man var i den där gyllene åldern där man börjar fatta världen runtomkring och ändå är sådär naivt lycklig och tror att allt per automatik kommer bli precis som man vill. När man trodde att den stora kärleken inte bara fanns, han skulle dessutom komma ridande på en vit springare samma dag som man fyllde 17. För när jag var liten var 17 den där magiska åldern. Efter 17 var man vuxen, och då skulle han komma i full galopp, själv skulle man stå där och vara supersmal och supervacker med långt glänsande hår och inga fräknar och en skitsnygg klänning i nått silkigt material. Utan BH för alla vuxna har perfekta bröst i lagom storlek som inte kräver stöd. Så skulle man rida iväg med honom och bo tillsammans och vara vuxen, vilket betydde att man kunde äta nutella på så många mackor man ville varje dag och aldrig behövde tvångsstäda varje fredag som mamma tvingade en att göra när man bodde hemma. Jag skulle vilja få tillbaka den där naiva drömmande synen på livet. Visserligen ville jag inte bli något glamouröst som sångerska eller skådespelerska när jag var liten, jag ville bli arkeolog. Men i min värld skulle det inte göra någonting att jag kröp omkring på knäna i leran och borstade av ben med en tandborste hela dagarna för Drömprinsen skulle ändå älska mig och så fort jag kom hem skulle jag byta om till en vacker klänning igen och så skulle jag gå omkring i vårt perfekta hem med stora höga fönster som aldrig behövde tvättas och stora bokhyllor längst väggarna som aldrig behövde dammas.
Jag vill tillbaka till tiden då man obehindrat kunde drömma om att få bli prima ballerina trots att man var den lilla knubbiga osmidiga ungen, det gjorde liksom ingenting då. Så länge man lärde sig stegen skulle man automatiskt bli lång och slank och kunna dansa på tåspetsarna. Tiden då man trodde på äktenskap och inte kunde förstå varför ens mamma och pappa aldrig gift sig, inte kunde förstå varför inte mamma som var så perfekt i mina ögon, inte vill stå i en stor vit klänning framför prästen och lova min pappa alla de där sakerna som man lovar varandra. När man trodde att människor håller ihop i all oändlighet och att människor aldrig bedrog varandra eller gjorde varandra illa. Tillbaka till tiden då alla nya saker kändes jättestora och fantastiska, som första gången man åkte i en ny bil eller första gången man lyckades rulla en chokladboll alldeles själv eller första gången man vågade gå förbi de tuffa pojkarna i skolan och vända sig om och räcka ut tungan när de sa någonting spydigt trots att man inte hade någon kompis med sig och inte skulle ha en chans om de valde att ge sig på en. Det var tider det!

När jag var liten visste jag med bestämdhet att i samma sekund som jag började tjäna egna pengar skulle jag ha minst ett fadderbarn, jag skulle vara medlem i WWF och jag skulle bara köpa naturbeteskött. Jag saknar en tid då man på allvar trodde på världsfred och ett slut på svält, förtryck och diskriminering. Istället sitter man här och vet att 50% av alla äktenskap spricker (tänk då på att inga samboförhållanden eller förhållanden som inte skrivits i sten genom äktanskap är inräknat i den här statistiken...) och tänker att om jag trott på Gud hade jag tyckt att han just pissat på mitt vänsterben. Jag vet att jag aldrig kommer bli någon prima ballerina hur mycket jag än jobbar på det, jag vet mycket väl att människor bedrar varandra, att fönster alltid måste putsas och att riddaren på den vita springaren nu är nästan 6 år försenad och om han så dök upp imorgon skulle jag inte följa med honom eftersom livet gjort mig cynisk och samhället varnat mig för att följa med främmande män. Jag har inget fadderbarn och jag är inte med i WWF. Sånt är livet.

Jag har alltid varit kräsen. Så länge jag kan minnas har jag varit kinkig över vad jag åt, kinkig över vilken färg jag vill ha på mina väggar, kinkig över hur mitt hem ska vara inrett, kinkig över vilken sorts öl jag vill ha på festen, kinkig över det mesta. När jag var yngre och bodde i en stad som faktiskt var en stad och därmed hade fler än 4 människors sällskap att erbjuda samt fler än 2 uteställen och en pub så var jag även väldigt kinkig över vem jag valde att gå till sängs med. Eller bara kyssas med, för den delen. Om jag ska vara riktigt ärlig var jag kinkig över vem jag pratade med, vem jag umgicks med och vem jag var vän med.

Sen hände någonting. Jag flyttade till Härnösand. Härnösand är så litet att det inte finns utrymme att vara kinkig. När närmsta större stad faktiskt värd beteckningen stad ligger 40 minutes bilfärd från där man bor måste man göra det som alla tvingas göra i Härnösand. Man måste sänka kraven. Plötsligt kan man inte längre gå omkring och inte vara vän med någon, för det finns inte tillräckligt många männskor för att man ska kunna välja. Man måste vara hej och du med nästan alla. Fast man inte alltid vill.

Man kan inte vara gnällig över vilket uteställe man ska gå till för det spelar ändå ingen roll. Alla två kommer spela samma värdelösa musik och på bådas dansgolv kommer det det stå likadana inavlade inhemska idioter och dansa och faktiskt tycka att "alla som inte dansar är våldtäktsmän" är bra. På båda ställena kommer det finnas en uppsjö av blondiner i fantastiskt små kläder och ungefär lika många män i 35-40års åldern som gladeligen betalar för småflickornas drinkar. På båda ställen kommer det finnas småpojkar som druckit förmycket och tror att ett bra raggningsknep är att dreggla lite på nåns axel samtidigt som man trampar dem på tårna. Alternativt försöka smidigt dansa in brevid nån, förutom att de då misskalkylerat sin egen berusningsgrad och därmed snubblar/trycker sig mot personen i fråga vilket aldrig är annat än obehagligt.

Och på tal om pojkar. Denna akuta bristvara, staden är fylld av kvinnor som går på östrogentrippar så starka att man ibland undrar vad det är de strör över sin frukostgröt. Det går ungefär 19 killar på 100 tjejer. Jag diskuterade situationen med en "bekant" när jag nyligen börjat och menade på att om jag någonsin skulle bli sugen på att ha ett förhållande igen så skulle jag bli tvungen att ge mig in i tävlingen om dessa 19 killar. Jag fick snabbt svaret "Har du hört talas om andrahandssorteringen? Det är bara att börja rota!" Mitt elaka men faktiskt väldigt ärliga svar blev raskt "du, den handfull tänkbara här ÄR andrahandssorteringen..."

Kanske är det jag som är bortskämd. Kanske är det jag som är konstig som tycker att min utbildning borde ligga vid ett universitet värt namnet där man inte kan fuska sig igenom hela utbildningen och få en examen utan större besvär. Kanske har jag fel när jag tycker det är besvärligt att behöva umgås med människor jag tycker är kompletta idioter. Kanske är jag elak och bortskämd för att jag inte ens gett grabbarna en chans utan bara kan drömma tillbaka till det fantastiska utbudet av manlighet som fanns i den riktiga staden där jag bodde förr. Eller så har jag rätt. Det är faktiskt så, Härnösand är allas tredjehandsval, redan där börjar processen med att långsamt bryta ner den nya studentens alla krav på livet. Sen bara fortsätter det, tills den dagen du kommer härifrån. Kanske är det sant, att byta ner sig är det nya bland härnösandstjejerna.

Man skulle kunna kalla mig en aning stökig. Eller så kan man läsa nedanstående inlägg och försöka förstå att begreppet "stökig" inte ens skrapar på ytan av vad jag egentligen är. Känsliga läsare varnas.

I sängen: En uppslagen bok något misshandlad av otaliga resor till udda platser som näsåker och östansjö. En tom vattenflaska. En sönderregnad kalender, en blyertspenna, en pärm med viktiga papper från tiden då jag bodde i malmö, en räkning, ett reklamblad och ett paket florsocker (?!).

På nattduksbordet: En uppslagen bok (vita tänder av Zadie Smith), en plastkopp för ögonbrynsfärgning, papperslapp med ögonbrynsfärgningskladd på, två nagellack, en karta med p-piller som borde varit tom för en månad sen, en burk med kattvitaminer, ett läppglans från FACE, en tub brun utan sol och en flaska sirap (?!?), samt lampan.

Nedanför sängen: En bok (the Art of Seduction), en burk kanel (WHY?), ett kuvert, vätska till ögonbrynsfärgning, två handdukar (en liten, en stor), en tom gott och blandat påse (saltversionen), en penna, cirka 17 dumlekolapapper med tillhörande dumlekolakladd, en kjol, en snusdosa, en burk bodybutter, en kartong till ett tangentbord, en kartong till ögonbrynsfärgning, ett paket näsdukar, en kloklipparsax, ett snickerspapper, ett söndrigt pärlhalsband med tillhörande löst utspridda pärlor, en tom påse dumlekola med varierande innehåll t.ex. snorpapper, avklippta jeanstygbitar, en tidning (allt om historia), en toapappersrulle, ungefär 4 gummisnoddar, en tändare, en pincett, ännu en snusdosa (granatäpplesmak), en sko, en BH med tillhörande silikoninlägg, ett par trasiga strumpbyxor, ett par högklackade skor, 5 armband i varierande färg, två bitar plast som kanske varit en påse en gång, en liten HM påse, ett skärp, en svart slips, en halsduk, en teddybjörn vid namn Kim, några kvitton, ett par pyjamasbyxor, en prislapp till ett plagg från HM, ett par leggings, ett par trosor, en tia, en kudde, en spegel, en räkning, en påse från hemköp, en handväska, en ofärdig tavla, ännu en tidning (National Geografic), den andra skon, en prydnadskudde, en tom lösgodispåse, margarinpapper (eh...),  en svart skjorta och en påse med typ pappersskräp från 80-talet.

Under sängen: En hårklämma, en ögonbrynsfärgningstub, en dosa till min stereo, en petflaska (1½ liters), fler dumlekolapapper, ännu ett läppglans från FACE, en kattleksak, en burk med flingsalt, en kartong till små chipspåsar, tom med tillhörande tomma små chipspåsar, en penna, ännu en petflaska (½ liters, och ännu en petflaska (2 liters),  mina sedan länge försvunna bomullsleggings, ytterligare 2 petflaskor(½ liters), en tidning (allt om historia), ännu en liten handduk, en bok (to the lighthouse av Virginia Wolf, SORRY JENS!), en tidnig typ Metro som jag en gång fick av anna för att ha till min B-uppsats, en gummisnodd, ett hårband, en menthos, en stor träskiva man använder när man tecknar, ett lock till min tvättkorg och ett batteri (hahahaha!).

Notera att jag ännu inte behövs röra mig UR sängen för att kunna skriva upp allt det här. Resten av lägenheten är precis lika kaotisk.


Ett litet citat.

Bettan: " - Har du mögliga sperma trosor? Det hade varit höjden av äcklighet."

Jag: " - Nej, jag har inte sex tillräckligt ofta. Men hade jag haft regelbundet sex hade jag nog hittat det också."

Jag ska prova en ny grej! Jag ska prova någonting revolutionerande, nämligen positivt tänkande. Istället för att gå och muttra om allt jag är dålig på ska jag istället börja notera saker jag faktiskt är bra på.

Jag är skitbra på att prova nya saker. Till exempel fick jag en gång för mig att jag skulle göra lumpen. Det var kul i ungefär 1 dag, så det gick ju åt skogen. Allt som oftast får jag för mig att jag ska börja träna, äta rätt och bli sådär obehagligt hälsosam som man borde vara. Det brukar jag få för mig när jag blivit dumpad eller på annat sätt har kärleksproblem, så det brukar hålla i sig ungefär 36.7 minuter, lagom länge för att man ska ha hunnit göra upp en motionsplan som man aldrig följer. En gång tyckte jag att det vore skoj att sluta röka. Ja, det gick ju finemang, fast sen gick det åt helvete och jag börjar nu istället se fram emot en strålande framtid med kronisk bronkit, kol och lungcancer.

Jag är bra på att få skoskav också. Det är jag faktiskt fenomenalt skitduktig på, finns det ingen OS-gren i det? Jag får skoskav av nya skor, av gamla skor, av ingådda skor, av höga skor, av låga skor. Ge mig ett par skor och jag lovar att låta dem skava mig.

Jag är duktig på att bita på naglarna. Det krävs viss talang för att kunna hålla en jämn bitlinje över hela nageln så man inte kommer ner för långt för det gör ont och är onödigt. Nu när jag tänker på det är jag bra på att tugga på saker i allmänhet. Plastbestick, pennor, penslar, små plastringar från pet-flaskor, mer eller mindre allt som inte ger ilningar. Lägg därmed till att jag röker och snusar, och när jag inte gör det tuggar jag tuggumi. Orala fasen känns inte precis avlägsen.

Jag är bra på att vara nostalgisk och sentimental. Jag kan sitta en hel eftermiddag och lyssna på samma låt på repeat bara för att den får mig att tänka på någonting speciellt. Sen mår jag apdåligt och måste gråta i duschen, men jag är skitbra på det också!

JA! Jag är fantastiskt superbra på att inte rodna. Faktiskt, det händer väldigt sällan. Finns inte många fräcka skämt, elaka kommentarer eller töntiga komplimanger som kan sprida hetta över mina kinder. Väldigt få har någonsin lyckats, jag kan tackla det mesta. Det vill säga att utom uppriktiga komplimanger som träffar hjärtat. Jag är mycket bra på att inte kunna ta sådana, alls.

Sen är jag duktig på att känslopendla också. Ibland är jag supermegabäst och skulle kunna spöa supermario själv om han muckade gräl med mig, bara för att 20 minuter senare vara världens sorgligaste lilla ursäkt till människa. Ibland är jag snyggast i världen och fattar inte varför inte Orlando Bloom, Johnny Depp och Brad Pitt allesammens står och serenerar mig nedanför min balkong. Nästa gång jag går förbi en spegel ser jag ut som pomporipossa på kokain och med DET-hår.

Ja, där ser man. Jag är visst bra på en massa saker. Jag är ju superb och perfekt på alla sätt! Varför älskar inte alla mig? Varför är inte alla kära i mig? Jag är ju fantastisk! Så är jag bra i sängen också, och kan laga mat. Nej vänta... nu gick det över.

Så här är det. Och läs noga nu, för detta är en sanning alla känner till men ingen uttalar högt. Relationer är som datorspel. Jajemän, precis på pricken lika urbota skitdumt och tidsödande men kan vara skoj ibland när man har lite tid över. Ni ser, redan många strålande liknelser!

Men på allvar, tänk er ett datorspel. Man börjar med två läger, och sen gäller det att ta över så mycket som möjligt av kartan och vinna över den andre genom att besitta all makt. Yepp.  Så, grundstenarna i förhållandespelet är alltså att man träffas och med list och kvinnlig förmåga (sex.) lyckas lura i en stackars grabb att det visst är ett alldeles förträffligt förslag att inleda matchen...förlåt, förhållandet.

Nu. Spelet ligger i startgroparna och båda lagen gör sig redo. Krigargubbarna står beredda att slåss för sitt land, och samtliga lag sitter och håller på sina kort. Korten ja! Ja, eller brickor eller små stenar eller vad ni nu tycker passar bäst, men jag kallar dem för kort. Kort är sådana man kan spela ut lite när man känner för det under spelets gång, vissa är återanvändningsbara, andra måste man kassera. En del kan bara tjejer använda, en del fungerar bara vid rätt tillfällen. Då spelet tar sin början borde kortuppställningen se ut som följer:

För tjejlaget:

•·         Spela sårad kortet. Även om du inte är det! Skitbra kort, framför allt om man har en Sån Där Dag och tycker att man inte har fått uppmärksamhet på minst tio minuter.

•·         Spela oberördkortet. Låtsas att du inte bryr dig! Helt värdelöst kort, det finns inte en kvinna i världen som kan använda det och komma undan med hedern i behåll.

•·         Sexkortet. Här har vi anledningen till att tjejlaget i spelet har ett par krigargubbar extra redan från spelstart. Slarva ALDRIG bort sexkortet. Fungerar genom hela spelet.

•·         Avsugningskortet. Inte att blanda ihop med sexkortet. Var noga med att poängtera detta för ditt offer redan från början, oavsett hur mycket du tycker om att göra det egentligen.

•·         Glömma viktig dag kortet. Skojar du, det är brilliant. Du kan använda det flera år efter den faktiskt glömda dagen!

För kill-laget: Tomt var det här...

För båda lagen:

•·         Svartsjukekortet.Use with caution.

•·          Ge bort dåligtsamvetekortet. Kan vara över en småsak. Inga småsaker att ge någon dåligt samvete för? Hitta på en!

•·          Laga matkortet. Tja, hyffsat effektivt ett par gånger.

•·         Tjej- och grabbkvällskortet. Alla behöver egentid, men tänkt på att du kan använda det mot honom. Dålig på att höra av sig på grabbkvällen? Ge honom ett dåligtsamvetekort!

•·         Framtidenkortet. Skapa en massa framtidsplaner tillsammans. Var snabb som en vessla om ni bråkar och börja ifrågasätta huruvida han är den rätte, oavsett om du bryr dig om vilket eller inte.

Sådärja. Nu är det bara att börja. Det gäller att ta över så mycket av kartan som möjligt. Kartan symboliserar saker man kan ha makt över i ett förhållande, småsaker att bestämma över. Det är ett orättvist spel, för grabbarna kan inte vinna!

I grund och botten är tjejerna alltså det självklara vinnande laget i spelet, allt eftersom de håller i sexkortet redan från början. Resten är bara spel för galleriet och tillvaron lagom o-hotad såvida det inte råkar trilla förbi något nytt tjejlag som uppenbart visar intresse. Det är först då det spelar någon roll hur många procent av kartan man har hunnit ta över. Har man lyckats ta över tillräckligt kan man känna sig någerlunda tryggad.

Så varför bli tjejer dumpade? Svaret är lätt: tar man över för mycket på kartan under för kort tid och därmed sätter press på killarna kommer de att tröttna på att spela. Ingen sitter väll kvar och spelar ett datorspel som man ser redan från början är dömt att förloras. Nej, killarna ledsnar, lämnar spelet på walk over, stänger av datorn, gör en nattmacka och runkar.

Det gäller m.a.o. att hålla rätt tempo i själva övertagandet av kartan, spela rätt kort på rätt ställen utan att nöta ut dem. Sen är det viktigt att låta killarna ha små områden för sig själva, obetydliga landytor strateigiskt placerade så man minimerar risken för revolution mot det rådande maktsystemet (du!).

Sådär, det var en snabbkurs i förhållandespelet. Have fun now!