Förbannade klödderöv

En fredag i metropolen Dösjebro är full av aktiviteter. Tillexempel fyller pappan och den världigt virriga mormorn år på samma dag, och bör således firas. Tyvärr har mormorn kanske inte stenhård koll på att hon faktiskt fyller år och själva firandet innebär (för min mammas del) mest jobb och (för min del) lek med världens bästa preventivmedel (kusinbarnen). Efter ett något kaosartat tårtätande äter man middag med mamma och pappa. Västerbottenpaj, löjrom och havskräftor, jo jag tackar jag. Precis när jag lyckats övertyga mig själv om att det inte är så illa att bo hemma ändå byter pappa kanal på TVn. Till ULLARED. Inte nog med det, det är dessutom en repris av programmet som min mamma tvingade mig att titta på häromdagen. Maken till fördummande program får man ju leta efter. Så nu sitter man här, i Dösjan, en fredag, och glor på Ullared, igen. Jag börjar faktiskt undra hur det här ska sluta.

Här är man glad över att äntligen få flytta hem till skåne igen, men säg den lycka som varar. I skåne är 10% Sverigedemokrater. Det betyder att var tionde person som jag råkar passera är en sån där otäck, främlingsfientlig korkskalle. Det är ju pinsamt. Skäms på sej, skåningar! Det enda positiva som de gräsliga valresultaten har fört med sig är att

1. Jag och min blåe far för första gången har enats i en politisk fråga.
och
2. Jag fick bevisat för mig att det faktiskt är nått fel på folk från Bjuv, vilket jag har hävdat länge. 19%. NITTON. I BJUV! Jävla Bjuv.

Fan, det kanske faktiskt är nått fel på sörlänningar ändå... Fast det är klart, det skulle ju bli rätt tufft att skiljas från fine-bilen nu när jag blivit förälskad i den.

Jag börjar misstänka att alla mellanmänskliga relationer är av ondo, och där med basta.