Förbannade klödderöv

Ids inte skriva ett inlägg fast jag har precis rätt nivå av ettrighet och irritation för det. Lägger istället upp en bild på min bror. Vad kan man säga, det ligger i släkten.

Ni vet den där ensamma släktingen som aldrig riktigt kom sig för att skaffa en partner och en familj? Den där fastern/morbrorn/nästkusinen som dricker för mycket och inte bara pratar, utan snarare diskuterar med sin katt? Den där som resten av familjen har sten-sax-påse-tävling om vems tur det är att ha hand om över julen. Japp. That’s me. Det kommer bli jag. Jag menar, alla familjer har ju en och ska man vara ärlig kan man hitta betydligt värre än undertecknad. Om inte annat kan jag ju roa alla syskonbarnen med spännande utlägg om romantikens naturmetaforer eller Stagnelius lyrik-estetik sådär på juldagsförmiddagen, vem skulle inte uppskatta det?

Så, hur kommer det sig att en relativt sensibel 23-åring med trevliga intressen, hyfsad allmänbildning, en kreativ ådra och fantastiska matlagningskunskaper redan i så tidig ålder dömt ut sitt eget kärleksliv? Det beror på någonting så okvinnligt som logik. Se nedan.

Mitt krav på potentiell partner är att personen i fråga är vettig.
Det finns, överhuvudtaget, inga vettiga kvinnor (förutom undertecknad).
För att kunna få kvinnor måste alla män, och då menar jag ALLA, inklusive de vettiga, göra fullständigt idiotiska saker.
Om alla män gör idiotiska saker (exempel på sådana kommer i ett annat inlägg) är alla män idioter.
Om alla män är idioter finns det inga vettiga män alls.
Finns det inga vettiga män alls kommer jag leta i all evighet och ändå misslyckas.

Då återstår bara ett par frågor. Skulle det i mitt fall vara mer eller mindre vettigt att sänka de krav jag ställer på det andra könet (det andra könet är här män, eftersom jag själv är kvinna)? Skulle det, i grund och botten, vara värt att leva ensam resten av livet på ren princip? Borde jag dränka mig i handfatet på en gång?