Förbannade klödderöv

Maj-Britt ryckte förstrött i håren på det stora födelsemärket som satt ostrategiskt placerat på höger kind. Klockan var bara strax efter nio men hon övervägde redan att gå ut och ta, vad som skulle bli, dagens sjunde cigarett. Inte för att hon behövde det, nikotinet spelade redan pingpong med hennes medelåldershjärta, men tristessen var påtaglig. Hon plockade fram sina blåa Blend ur väskan och vinkade åt Ulf i reklamationsbåset att han skulle hålla ett öga på receptionen, som om det någonsin kom in en kund på Karmaverket, sen tågade hon demonstrativt ut genom bakdörren.

När Maj-Britt var ungefär halvvägs igenom sin cigarett hörde hon upprörda röster från lobbyn. Någon stod fräste vid receptionen och Maj-Britt skyndade sig att knipa bort glöden och lägga ner halvan i cigarettpaketet. Vid hennes disk stod en, tillsynes, mycket upprörd och irriterad ung fröken.

"Vad är det för service på det här stället egentligen?" fräser hon surt när Maj-Britt omständigt tagit sig in bakom disken.

"Kan jag hjälpa dig med någonting?" frågade hon sammetslent och tänkte samtidigt, du din lilla fräkniga råtta, kommer jag in på ditt kontor med den attityden kanske?

"Jag vill reklamera!" svarade den, nu ännu surare, unga fröken bitskt.

"Jaaa... då får du gå till Ulf där borta" svarade Maj-Britt och höjde ett ögonbryn som för att påpeka att detta egentligen vore uppenbart, trots att Ulfs lilla bås inte var märkt med varken namnskylt eller något annat som förklarade varför han egentligen stod där och såg dum ut hela dagarna.

Den unga fröken fnyste högdraget åt Maj-Britt, rättade till en sliten hårnål i det röda håret och stormade iväg mot Ulf, som såg alldeles livrädd ut.

"Jag vill reklamera!"

"Ja, då har du kommit alldeles rätt!" Ulf försökte desperat vara så klämkäck och trevlig som möjligt, men det verkade inte bita på den rödhåriga fröken.

"Ja, hur gör jag då?" fröken blängde irriterat på Ulf och knackade utstuderat med sina lösnaglar mot bänkskivan.

"Vad är det du vill reklamera först och främst?"

"Mina vänner!"

"Va?" Ulf stirrade förvånat på henne och undrade om han hade hört rätt.

"Du hörde vad jag sa, jag vill reklamera mina vänner. Nu. Med en gång. Jag vill inte ha dem längre, ge mig antingen nya eller någon form av kontant ersättning."

"Men... Varför skulle du vilja reklamera dina vänner?" Ulf förstod fortfarande ingenting, dessutom var han ganska säker på att det var omöjligt att reklamera sina vänner, inte bara på Karmaverket utan överallt, och han såg verkligen inte fram emot att förklara det på den ilskna kvinnan framför honom, som nu suckade högljutt och himlade med ögonen.

"För att de är lyckliga och/eller nyförälskade. För att jag absolut inte är det, vilket innebär att de inte alls matchar min image eller inställning till livet. För att de är glada och uppåt och för att de irriterar mig så till den milda grad att jag inte står ut med dem en sekund längre!" nu nästan skrek den unga fröken och gestikulerade mer än vilken italienare som helst.

"Ojdå." var allt Ulf kunde få ur sig.

"Ja, så hur gör jag?" manade fröken på.

"Jadu..." Ulf svalde nervöst och tog ett djupt andetag. "Jag är hemskt ledsen, men några sådana reklamationer tar vi inte emot här. Jag tror faktiskt inte att sådana tas emot någonstans, är jag rädd."

Den unga fröken stirrade förvånat på honom.

"Vad menar du?"

"Jag menar att jag inte kan hjälpa dig. Tyvärr. Men du kan få den här!" Ulf lyste upp och räckte över en broschyr.

Unga fröken tog emot den och läste högt på framsidan:

"Saker att göra i din ensamhet när dina vänner inte längre har tid med dig." Hon blängde ilsket på Ulf. "Tack så jävla mycket du..." Sen vände hon på klacken och stormade ut genom dörrarna lika ilsket som hon stormat in.

Maj-Britt plockade upp cigarettpaketet ur väskan och satte den halvrökta cigaretten mellan de överdrivet målade läpparna. "Åhå jaja, dagens ungdom, vad ska man säga?" sa hon till Ulf och smet ut genom bakdörren igen.



[Note: Jag hatar inte alls mina vänner och all lycka är dem välförtjänt, men det hade inte blivit en lika bra saga.]

Det var som vanligt en solig morgon på Karmaverket. Olof svor lite tyst för sig själv när han upptäckte att Maj-Britt, den något överviktiga receptionisten, hade stulit hans parkeringsplats igen. Suckande ställde han bilen i parkeringsrutan längst bort och gick långsamt mot de automatiska dörrarna. Entren luktade något unket, som om någon glömt tömma en papperskorg. Förmodligen hade någon inte glömt det, utan bara struntat i det som en protest mot någonting som ingen riktigt minns.

Olof log stelt mot Maj-Britt och flinade inombords när han såg att hennes rökmun, just idag, såg värre ut än vanligt. "Kan du gott ha, förbannade häxa!" tänkte han och tog hissen till våning sju.

Olofs sparsamt inredda kontorskub skiftade i en tråkig nyans av ljusgult. Olof tog av sig den solblekta reklamkepsen och satte sig med en uttråkad min på kontorsstolen som enligt ledningen skulle vara ergonomiskt korrekt och dessutom trevlig att sitta i. Det var inte precis första gången som ledningen ljög, det hade inte heller serverats någon starkglögg på julfesten året innan.

Precis när Olof skulle till och ta sig sin morgonslummer i den obekväma kontorsstolen var det någon som försynt knackade honom på axeln. Med ett högst irriterat grymtande försökte han snurra runt med stolen som fastnade halvvägs och tvingde honom att sitta på ett, vad ledningen skulle ha kallat högst o-ergonomiskt, sätt. Medan nackmusklerna försökte förhindra en akut kramp blängde Olof ilsket på ett litet, blekt ansikte prytt med vad som bara kan beskrivas som en begynnande moppemusche.

"Hej..." sa moppemuschen försiktigt, "Det är jag som är Per, jag är prao här. Jag började idag. Vad ska jag göra?"

Olof blinkade förvånat. "Prao?"

"Ja, alltså, ja. Prao."

Olof kliade sig förstrött på skalpen och blinkade ett par gånger till. Sen drog han sig till minnes den stora omkopplingen som chefen krävt skulle göras så snart som möjligt. Plötsligt tycktes inte praon med den fjuniga moppemuschen lika besvärlig längre.

När Per kom tillbaka från källaren några timmar senare hade Olof precis avslutat sin förmiddagslur i den obekväma stolen.
"Nu är det klart." förkunnade Per med en aning stolthet darrande mellan målbrottssvängningarna.

"Det är bra det!" svarade Olof nöjt. "Nu är det minsann dags för kaffe!"

"Borde du inte följa upp det jag gjort först?" frågade Per lite nervöst och tänkte på det fröken sagt om att alltid få uppgifterna ordentligt kollade innan de godkändes.

"Nej men vet du vad grabben, det ju kafferast!" svarade Olof muntert och hade redan siktet inställt på att hinna ta det sista wienerbrödet framför näsan på Maj-Britt som hämnd för den stulna parkeringen.

Och så skedde det som så, att misstaget som Per gjort när han skulle koppla om nere i källaren på Karmaverket, aldrig upptäcktes. Ingen tänkte någonsin på att minsta lilla felkoppling innebar att oskyldiga människor kunde få de skyldigas dåliga karma. Och eftersom Olof var alldeles för upptagen med att stjäla wienerbröd och ta tupplurar mellan fikarasterna så finns felet kvar än idag. Den lille praon Per växte upp och gjorde många dumma misstag i sitt liv, men han behövde inte sota för något av dem. Inte heller hade han en tanke på att det kunde vara hans fel att andra människor, som inte gjort någonting illa, alltid verkade vara förföljda av otur.

* Jag höll i ett barn. Usch och fy, men till mitt försvar var det ett mycket sömnigt och stillsamt sådant.
* Jag suckar sött åt blommor och nyutslagna träd. Jag var dessutom nära att unna mig själv ett gäng liljor häromsistens, tills jag kom på att de kostade mer än vad min matbudget ligger på för fyra dagar.
* Jag kom på mig själv med att sitta och längta efter en kram. (Jag vägrade svälja min stolthet och bad inte om någon, alltså fick jag ingen heller.)
* Jag blev djupt inspirerad av inredningen i Annas stuga och kände plötsligt för att kasta ut all min inredning och köra på "vitt, rosa och gulligt" istället.

* Jag tittar avundsjukt på nyförälskade par. De finns överallt, hela tiden. Jag var nära att sticka en penna i ögat på ett av dem i kassan på ICA.

* Jag kom på mig själv med att sitta och dagdrömma om vilka fina killar mina expojkvänner och en del exragg egentligen var. Sen blev jag irriterad på mig själv och var tvungen att göra en lista med alla deras usla egenskaper.

* Jag blev uppriktigt upprörd när jag fick veta att min bror och hans tjej hade gjort slut. Mest upprörd blev jag å hennes vägnar. Man kan ju undra när jag började bry mig.

* Jag blir uppriktigt rörd när jag tänker på det förestående bröllopet.

Alldeles ENSAM? Bli NYKÄR på E-kontakt.se

Du Är Inte Ensam! 10,000-tals singlar online på E-kontakt.se

Vill du bli gravid? - Allt om fertila perioder och ägglossning - http://www.babyvarlden.se/

Ägglossningstester - Diskret lev. i brevlådan nästa dag. Mycket billiga kvalitetstester!

Bli kär igen! Prova Mötesplatsen gratis! För dig över 25

Prova SHAKE MY WORLD - DEJTING OCH AKTIVITETER! + 25 år

Hitta en AKTIV date idag på SHAKE MY WORLD! + 25 år

ATT BLI KÄR ÄR STORT! Bli medlem är enkelt! E-kontakt.se

Återkommer nästa vecka då reklamen förmodligen vunnit i kampen om min hjärna. Jag kommer då vara 25 +, gravid och singel. Samma tid, samma kanal.

Glad och pepp, still going strong! Dagen har varit synnerligen utmärkt, jag har fått prata med två mycket inspirerande landsmän till mig, och trots att det sved i hjärtat av hemlängtan så kunde jag inte låta bli att imponeras av den resa de har gjort. Plötsligt kom jag ihåg varför jag ville bli beteendevetare en gång i tiden, innan jag fastnade i det tråkiga pedagogikträsket.

Jag har lyckats hitta ett flertal texter som fungerar i min B-uppsats i ämnet jag faktiskt tycker är riktigt kul. Extra kul är det idag eftersom jag fick tillbaka ett stycke hemtenta och ett stycke inlämningsuppgift med de förträffliga betygen Bäst och Asbra. Jag känner mig väldigt smart och duktig för en gångs skull. Dessutom kändes det i morse, någonstans vid 10-snåret att uppsatsen lossnade litegrann och jag hittade inspirationen insparkad under sängen. Bara att borsta av och sätta igång så jag kommer nånvart innan min lunchdate med handledaren.

Pratade också 45 minuter med kära mamma, vilket alltid får mig på bättre humör. Jag tror att bröllopsfixeriet kommer klaffa alldeles utmärkt i slutändan och känner mig någerlunda lugn och avstressad. Kanske går det åt helvete med Fribergs gurkor, med uppsatserna och med allt annat, men jag har nått zen och ingenting biter längre på mig. Jag är superFraj, kvinnan som klarar allt. Det kommer nog hålla i sig i åtminstone 25 minuter till.

Det råder oroande brist på givande blogginlägg, på den här bloggen förvisso, men främst på så många andras. Den bristen kan jag förmodligen inte göra någonting åt, men jag kan i alla fall slå ihjäl några minuter med att vara pepp och uppåt, så här strax över åtta en finemangslig (finemangig? Finemaklig?) onsdagsmorgon i maj månad.

Finemangslig, där ser man, jag är ju pepp och positiv allaredan. Bloggar är bra skit, man får hitta på egna ord till höger och vänster, det får man inte i uppsatser eller i brev till Kungen, varför man nu skulle skriva sådana.

Till saken! Glad och pepp, jajjemän! Solen skiner och fiskmåsarna skriker mer än vanligt. Mig berövar de då ingen sömn, för jag fick ingen ens när de höll käft. Att inte sova på ett dygn är säkert nyttigt, dessutom vinner man ju en hel massa timmar på det sättet. Så många timmar att jag tagit mig tid att duscha, måla naglarna, ordna håret i någonting som åtminstone påminner om en frisyr och överväga att koka mig en kopp kaffe fast klockan inte ens blivit halv nio. Väl i duschen upptäckte jag dock till min förskräckelse att någonting är fel med mitt hår. Istället för de sedvanliga 10-12 hårstråna som brukar lossna när man står där och tvagar sig i varmvattnet så lossnade det tjogtals, för att använda ett uttryck som sällan kommer till pass. Hur många röda fina strån som helst föll av och jag misstänker att jag börjar bli skallig. Förhoppningsvis håller sig den eventuella skalligheten i nacken eller på annat lämpligt ställe, men skulle det vara så att hela skiten faller av kan jag ju alltid kolla hur lång tid det tar innan jag får fräknar på skalpen och roa mig på det sättet. Dessutom sparar jag ju en hejdlös massa tid på hårfixeri och jag inte har något. En annan positiv sak med barret på skallen är att det som faktiskt sitter kvar plötsligt har blivit mycket längre än vad jag mindes sen sist jag såg det. Det är ju kuligt, snart kan jag ha en luciafrisyr och då kommer alla bli jättekära i mig, det tror jag.

Nog om hår. Andra saker att glädjas över här i livet är ju att vi snart är halvvägs igenom denna månaden, vilket är så väldigt skönt av så många anledningar. Förvisso är det en hel del trevligheter kvar som ska klaras av, men när juni äntligen kommer kan man nästan förtjäna att slappna av på riktigt. Sen börjar sommarjobbet, men innan dess har jag, hör och häpna! En hel veckas semester. Jag funderar starkt på att blocka chefens nummer just den veckan så att jag verkligen får en, underbar, vecka att bara sitta ner och titta på saker under. Våren är ju här också, det är grönt mest överallt och jag är inte det minsta pollenallergisk. Tack mamma för att du inte tvättade mig när jag var liten!

Där ser man. Fraj är uppe och positivt tänkande tidigt på morgonen och allt detta innan första koppen kaffe. Man kan ju bli orolig för mindre faktiskt, vart är världen påväg?



Någon?



Rätt svar är: Runt solen. "Runt solen" är svaret vi sökte. Välkommen tillbaka nästa vecka. Då spelar vi Monopol. Pax för hatten.

Minimum - pengar. Den här månaden har onekligen fungerat som utgifternas förlovade land. Ingenting har varit billigt och penningar på mitt bankkonto är lika otippat som en björkskog i Saharaöknen. Detta innebär att jag resten av månaden kommer leva på dollarstorenudlar och väldigt äckligt, oxiderat kaffe som gick ut i mars förra året. När vi får pengar igen ska jag unna mig ett paket Zoegas Forza, samt betala tillbaka 200+500+300 som jag just nu har i skuld till diverse vänner. Weehoo, lyckliga jag!

Minimum - Inspiration till uppsatsskivande. Hur svårt kan det egentligen vara att skriva en B-uppsats? Tydligen skitsvårt. Är det nått fel på mig? Är jag trög på nått sätt? Är jag dömd att förevigt vandra i A-kursernas slumområden?

Minimum - Tid. Om dygnet skulle ha 36 timmar skulle jag fortfarande inte hinna. Dessutom misstänker jag att oxiderat skitkaffe är mer magsårsframkallande än gott kaffe.

Minimum - Nikotintillgång. Se minimum - pengar. Om någon känner för att överraska mig med en dosa snus är nu ett YPPERLIGT tillfälle för det.

Minimum - Engagemang för andra människors problem. Inte för att människor brukar kasta sina bekymmer över mig i vanliga fall, men om någon skulle drabbas av en plötsligt lust att göra det kan jag meddela att nu inte är ett lämpligt tillfälle alls.

Minimum - Lust. Lust till någonting alls. Jag har inte lust att laga mer mat. Jag har inte lust att baka bullar. Jag har inte lust att städa min lägenhet, att tvätta min tvätt, att ordna en klänning till bröllopet, tvätta håret, skriva min uppsats, umgås med mina vänner, njuta av våren, gå till mitt jobb, göra intervjuerna, raka benen, sörja. Jag vet inte vad det är som är fel med mig, men jag skulle misstänka att det är stressen. Om jag fick som jag ville så skulle jag vakna imorgon och inse att jag har en hel dag på mig att bara skrutta omkring i min lägenhet. Kanske måla en tavla, lyssna på BRA musik och dricka kaffe på balkongen, för balkongen är det enda stället i hela lägenheten som är rent och fint. Eventuellt ringa till min mamma och förklara att det är synd om mig så att hon kan fråga om jag är döende och säga "nä, men då så." när jag säger nej.